2026-06-11

De vill förändra Kuba med samtal

Det finns många oppositionella på Kuba, men ingen samlad opposition. De gamla dissidentgrupperna har hamnat i skuggan och ersatts med en heterogen kör av röster på sociala medier. Samtidigt är läget osäkrare än någonsin. 

– Allt kan hända. Amerikanarna kan ockupera, vilket skulle leda till motstånd, våld och kaos. Men det kan också ske en öppning inte bara ekonomiskt, utan politiskt. Just nu hänger allt i luften, säger den socialdemokratiske veteranen Manuel Cuesta Muroa.

Mariana Camejo är en udda fågel i Havanna – muslim, feminist och redaktör för den kritiska webbsajten La Joven Cuba. När jag frågar henne om påståendet att Kuba förvandlats till en hacienda i familjen Castros ägo och att det är utifrån den utgångspunkten som förhandlingarna med USA förs blir hon sorgsen. 

– Jag kan inte acceptera tanken att den kubanska revolutionen skulle sluta så. Revolutionen gav mina föräldrar en mening med livet. Min pappa deltog i alfabetiseringskampanjen när han var 13 år. De kom från fattiga omständigheter men blev, tack vare revolutionen, uppskattade akademiker. 

Hon anklagar dem som driver tesen om Castros hacienda för att förlöjliga verkligheten. Men det oacceptabla gnager ändå. 

– Varför var det Rauls dotterson som förhandlade med Marco Rubio, trots att han inte har någon formellt position utom som Rauls livvakt? 

Hon frågar rakt ut i luften. 

Militärens företag helt utan insyn 

Raul Rodriguez Castro, med smeknamnet ”El Cangrejo”, lär också ha haft möten med amerikanska affärsmän som har Trumps öra. Han var också en av dem som CIA-chefen John Ratcliffe träffade under sitt besök i Havanna i våras. 

Dessutom har “El Cangrejo” egna affärer – enligt CNN reste han till Panama över ett dussin gånger under förra året, ofta med privatplan. Det mesta tyder på att det är han som kontrollerar Gaesa, det företagskomplex som inkluderar allt från turism över utrikeshandel till banker. Gasea ägs av militären och bildades på Raul Castros uppmaning av ”El Cangrejos” pappa, generalen Luis Alberto Rodriguez Lopez-Calleja som var gift med Raul Castros dotter och som dog 2022.

För kubanerna är Gaesa ett mysterium. Helt slutet, utan redovisningsskyldighet gentemot statliga institutioner, eller ens militären. För några månader sen kom Miami Herald över interna dokument som visade att Gaesa hade reserver på 18 000 miljoner dollar, det mesta i utländska banker. Uppgifter som inte dementerats, eller ens kommenterats. 

Skulle alltså Gaesa vara en slags välbärgad oas mitt i ett i övrigt konkursfärdigt land. Det hävdar bland andra Marco Rubio, Trumps utrikesminister med kubanskt ursprung och hotar med repressalier mot alla som gör affärer med Gaesa. 

Är Gaesa en stat i staten? Kontrollerad av en liten grupp kring den 94-årige Raul Castro? 

– Här finns en enorm story, mums för en undersökande journalist. Men jag kommer inte att att ta itu med den, för jag skulle hamna i fängelse, säger Mariana Camejo. 

Mariana Camejo vill istället bidra till att skapa ett offentligt samtal om situationen på Kuba och vad som kan göras för att lösa problemen. 

– Vår ambition är lite att bli det politiska debattprogram som borde finnas i tv men som inte finns. 

Ett råd av visa 

Den centrala satsningen idag är La Reunion, ett debattprogram på Youtube med Mariana Camejo som programledare och ytterligare två fasta deltagare, plus inbjudna gäster och som sänds en gång i veckan. 

Även om elavbrotten gör att de flesta inte kan se programmet i direktsändning, så brukar ses det av några tusen i efterhand. Ett program har över 100 000 visningar. Mariana Camejo säger sig också veta att det ses av åtminstone en del inom maktens kärna. 

– Det finns ett enormt behov av att diskutera de verkliga problemen utan retoriska slagord och aggressiv polarisering. 

Men det är lättare sagt än gjort och Mariana Camejo konstaterar att göra programmet är som att gå på slak lina. 

– Det kan när som helst stängas igen. Vi har inga legala garantier. Men makten på Kuba är inte monolitisk. Där finns stalinisterna. Men där finns också de som är positiva till ett reformprogram och en öppning.

Mariana Camejos eget förslag på kort sikt är att bilda ”un consejo de sabios”, ett råd av visa, med uppgiften att få Kubas ekonomi på fötter. En förutsättning, menar hon, för att kunna demokratisera det politiska systemet. 

– Det finns gott om skickliga kubanska ekonomer både på universitet på Kuba och utomlands som också utarbetat förslag för hur den kubanska ekonomin kan räddas. Men de har alltid ignorerats. 

Det åskådliggjordes när det 2021 genomfördes en radikal reform i syfte att ena Kubas två valutor och rensa upp i regelverk och statliga subventioner och ordna upp den kaotiska ekonomin. Det var en efterlängtad reform. 

– Men reformen ritades upp av dogmatiska partiideologer. Resultatet blev en katastrof. Allt blev bara värre. 

2026: Avgörandets år 

Samtidigt har den ekonomiska öppning som i ojämn rytm skett sen Sovjetblockets fall bidragit till en social stratifiering som gör att krisen idag drabbar mycket mer ojämnt än den gjorde efter Sovjetblockets fall. 

– 90-talets kris drabbade nästan alla lika. Idag är inte så. Det räcker med att ha en släkting som skickar pengar varje månad för att man ska kunna leva bättre än den som bara har sin lön eller pension att leva på. 

Men det finns också framgångsrika privata företagare. De privata sektorn av ekonomin står idag för drygt 30 procent av alla arbetstillfällen. Dessutom med betydligt bättre löner än i den statliga sektorn. Men med den nuvarande krisen, akut bränslebrist och dramatiskt minskad turism drabbas alla, statliga såväl som privata. 

Det som återstår är ”resolver”, var och en för sig. 

Men trots allt tror Mariana Camejo ändå att 2026 är ett slags avgörandets år för Kuba. 

Det tror också Manuel Cuesta Muroa, en socialdemokratisk veteran som varit aktiv sen början av 1990-talet för att skapa opinion i syfte att demokratisera revolutionen. 

– Allt kan hända. Amerikanarna kan ockupera, vilket skulle leda till motstånd, våld och kaos. Det kan bli en ny social explosion som 2021, men med ännu värre repression. Men det kan också ske en öppning inte bara ekonomiskt, utan politiskt. Just nu hänger allt i luften. 

Men att han själv inte utsatts för några trakasserier av polis och säkerhetstjänst de senaste tre månaderna tolkar han ändå som ett positivt tecken. 

Allt finns i konstitutionen 

Tidigare fanns dissidentgrupper med olika ideologiska riktningar som liberaler, kristdemokrater och socialdemokrater med stöd av internationella broderorganisationer. Idag är oppositionen på Kuba mer som en kör av röster på sociala medier, utan samlad riktning och gemensam organisation. 

Manuel Cuesta Muroa är lite av ett undantag. Han har alltid arbetat med skapa nätverk som aktiverar människor. Idag står han i spetsen för ”Consejo de transicion democratica”, Rådet för övergång till demokrati, en koalition av flera organisationer, också i exilen. 

– Idag finns medborgarforum där människor samlas för att helt enkelt diskutera. Det är inga stormöten precis, kanske bara fem, sex deltagare, men de håller liv både i diskussionen och i känslan av att tillsammans kan vi göra något. Och de finns över hela landet. Vi är konstitutionalister. Vår utgångspunkt är att konstitutionen faktiskt innehåller de verktyg vi behöver för att förverkliga demokratin. Det handlar om att ta steget från ord till handling. 

Den kubanska konstitutionen är motsägelsefull. Å ena sidan slår den fast att kommunistpartiet utgör det högsta maktorganet i landet. Å den andra garanterar den en rad demokratiska rättigheter – yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, organisationsfrihet. 

– Vad vi kämpar för är att förverkliga de rättigheterna. 

I det syftet har det satts igång en namninsamling som påminner om den som Osvaldo Payá genomförde 1998, som i sin tur fick Fidel Castro att skriva in i konstitutionen att socialismen på Kuba inte kan ändras. 

Det tog Manuel Cuesta Muroa över tre timmar att komma från Alamar, förorten där han bor, in till kaféet i närheten av Havannas universitet där vi ses. En resa som normalt, om det finns bensin, tar en halvtimme. 

Alamar var revolutionens första stora byggprojekt – en förort i sovjetisk anda, inte olik Tensta – en bit öster om Havanna. 

– Det är mycket droger där. Men där finns också många ungdomar som bara är ursinniga och som vid minsta tillfälle vandaliserar, har sönder av ren frustration över att inget händer. Men en av mina unga vänner i Alamar har myntat slagordet ”idéer, inte stenar!”. Det sammanfattar rätt väl vad vi står för